Den Berlinfödda blomsterkonstnären och designern Lilo Klinkenberg skapar storskaliga botaniska skulpturer och installationer som suddar ut gränserna mellan det naturliga och det surrealistiska. Med en bakgrund inom modedesign grundade hon Studio Lilo 2018 och har sedan dess samarbetat med kända varumärken samtidigt som hon ställt ut personliga verk som utforskar perception, hantverk och tradition. Här berättar hon om sin process, sina inspirationskällor och hur hon hittar balans.
Vad betyder ”hem” för dig, och hur påverkar ditt arbete detta, vare sig det gäller din inredningsstil, förekomsten av blommor eller den atmosfär du skapar?
För mig är hemmet en plats där mina sinnen äntligen kan vila, ett utrymme där jag kan vara helt mig själv och finna en djup känsla av lugn. Jag har insett att mitt sätt att arbeta och mitt sätt att inreda min omgivning är nära sammankopplade. I slutändan hänger allt ihop: mitt sätt att designa, mitt sätt att klä mig och mitt sätt att inreda mitt hem härrör alla från samma kreativa instinkt. Det handlar alltid om balans, form, färg och textur – den röda tråd som löper genom alla delar av mitt liv.
Du har också designat några av möblerna i ditt hem, till exempel soffan och den specialanpassade hyllan för din vaskollektion. Vad fick dig att börja skapa egna möbler, och vilka idéer eller referenser har format dessa designs?
Jag är ganska perfektionistisk och har ofta svårt att hitta möbler som känns helt rätt. Det var så jag började designa möbler och föremål till mitt eget hem. Ett exempel är hyllan i mitt vardagsrum, där jag har en samling föremål som jag har samlat på mig genom åren från loppmarknader och secondhandbutiker under mina resor, främst i Italien och Frankrike. Jag ser dessa vaser nästan som små skulpturer; jag använder dem sällan till blommor, eftersom jag helt enkelt njuter av deras former. Var och en bär på ett minne, ett ögonblick som jag känner mig kopplad till. Att designa hyllan handlade om att skapa ett utrymme där alla dessa föremål kunde samexistera harmoniskt, en stillsam uppvisning av berättelser och känslor som ger rummet en subtil, mild värme.
Soffan har en liknande historia. Jag designade den själv – en aluminiumram med mjuk, generös klädsel. Jag har alltid älskat kontraster och motsatser: hårt och mjukt, struktur och volym, något lite oväntat. Designprocessen tog ganska lång tid; aluminiumbasen stod faktiskt i min ateljé i nästan två år innan möbeln äntligen blev klar. Oavsett om jag designar möbler eller installationer dras jag ständigt till denna känsla av oväntad balans, den subtila spänningen mellan texturer, former och färger. Det är samma tråd som löper genom allt mitt arbete och mitt hem.
Ditt arbete kan vara både fysiskt krävande och konceptuellt intensivt. Hur hittar du balans utanför studion? Har du någon favoritplats i ditt hem där du kan koppla av?
Jag ser mitt hem som den plats där jag verkligen kan koppla av. Jag tillbringar så mycket tid i studion, omgiven av människor, idéer och material, och arbetet kan ofta vara rörigt och intensivt. När jag kommer hem hit kan allt lugna sig igen. Jag uppskattar verkligen de där stilla stunderna ensam. Det är här jag laddar batterierna, men också där nya tankar kommer naturligt, utan press.
Platsen där jag sitter nu, på soffan, är min favoritplats i hela lägenheten. Innan det här blev mitt hem bodde jag här som underhyresgäst, och det här var mitt rum; min säng stod precis här. Så den här utsikten från fönstret har jag haft i ungefär elva år. Den rymmer otaliga minnen och känns nästan meditativ. Jag känner till denna utsikt under alla årstider och i alla slags ljus; den är grundande, en stilla konstant mitt i allt som förändras.
Hur skulle du beskriva din personliga garderob hemma? Förhåller du dig till kläder på samma sätt som du komponerar dina installationer – genom textur, ton och form?
För mig spelar material och texturer en central roll i hur jag klär mig. Klädsel är något djupt personligt; det speglar alltid mitt humör. Jag är nästan en annan person när jag är trött eller nedstämd än när jag är energisk och glad, och min klädsel förändras naturligt med det. Kvalitet är lika viktigt; jag mår helt enkelt bättre när materialen mot min hud är välgjorda och genomtänkta. Jag dras till textur, hur tyger rör sig, hur de fångar ljuset, hur de känns.
Min stil utvecklas också med årstiderna och med mitt arbete, det finns alltid rörelse. Men en konstant är mitt behov av kontrast. Om jag bär något skräddarsytt, kombinerar jag det med något mjukt; om min outfit känns avslappnad, lägger jag till struktur. Det är det samspelet som gör klädseln intressant för mig, det definierar silhuetten, skapar form och ger djup. Precis som i konsten, utan kontrast känns allt lite platt.
Berlin är din hemstad. Ser du staden som en källa till din kreativitet, eller kommer din inspiration från ett bredare, mer globalt perspektiv?
Jag har alltid hämtat inspiration från ett brett, globalt perspektiv och tror verkligen att inspiration kan komma från vad som helst. Berlin har haft ett stort inflytande på mig, särskilt i början, och nu, genom mina resor i arbetet, hittar jag inspiration överallt: i nya städer, utställningar, skulpturer, landskap, till och med något så enkelt som ett cykelställ. Ingenting är för litet för att väcka en idé.
Jag växte upp i Kreuzberg, som känns som en stad i staden. Varje stadsdel här har sin egen distinkta värld och atmosfär. Loppmarknaderna i Berlin är några av mina favoritplatser att utforska; spänningen i att upptäcka något nytt försvinner aldrig.
Din första separatutställning, 'is this even real', lekte med perceptionen och gränsen mellan verklighet och illusion. Hur brukar du börja ett nytt verk – börjar det med materialet, en känsla eller ett koncept som du vill utforska?
Jag brukar börja med formen, det är alltid min utgångspunkt. Jag kanske lägger märke till en form någonstans, en gren, kurvan på ett cykelställ, något helt vanligt, och något med dess linjer eller silhuett fastnar i mitt minne. Därifrån börjar jag föreställa mig vad som skulle kunna växa runt den.
När formen har tagit form följer konceptet. Jag funderar på vad den väcker, vilken känsla eller vilket minne den bär med sig, och utforskar sedan material, färger och texturer som kan ge liv åt den idén. Vanligtvis är det formen först, sedan färg och textur.
Säsongerna spelar också en stor roll. Jag arbetar med det som finns tillgängligt, särskilt när jag använder naturmaterial, så processen förändras ständigt. Allt påverkar allt annat; formen påverkar konceptet; säsongen formar materialen och materialen styr resultatet. Allt hänger ihop, i ständig dialog.
Varje konstnär eller designer upptäcker så småningom ett material som känns unikt för just dem – vad skulle du säga är ditt? För mig är det mossan. Jag upptäckte den helt naturligt, och med tiden har den blivit något jag återkommer till gång på gång. Jag älskar hur mångsidigt det är; man kan forma det på nästan vilket sätt som helst, och det har alltid en lugn, jordnära energi. Även efter att ha arbetat med det i flera år känner jag fortfarande att det finns mer att utforska. Moss har en lugnande närvaro, och jag tycker det är fascinerande hur det kan skapa illusioner. Jag gillar att lämna dessa frågor öppna och låta nyfikenheten bli en del av upplevelsen.
Att arbeta med något så flyktigt som växter och blommor känns inte som en begränsning; det är en påminnelse om att omfamna förgängligheten och se skönheten i varje skede, även i förruttnelsen. Mossa torkar, återupplivas och förvandlas. Den lever, förändras och är oändligt uttrycksfull.
Blommor är så flyktiga i naturen. Hur hanterar du utmaningen att arbeta med något så kortlivat och samtidigt skapa verk som känns tidlösa i minnet?
Jag ser inte blommornas flyktiga natur som en utmaning; det är faktiskt det som gör dem så vackra. Deras förgänglighet inbjuder dig att vara närvarande, att uppskatta dem djupare medan de varar och att erkänna den tysta poesin i deras förvandling. Även en vissnad blomma kan ha en sorts skönhet; den berättar bara en annan historia.
Naturligtvis finns det praktiska utmaningar. Jag kan inte använda alla blommor till alla installationer, jag måste förstå hur varje blomma beter sig, hur den reagerar på ljus, temperatur eller fuktighet. Varje nytt material kräver experimenterande och omsorg. Olika miljöer förändrar allt; i butiker med luftkonditionering är luften till exempel så torr att mossa kan förlora sin mjukhet inom en timme. Men det är också det fantastiska med mossa, man kan återuppliva den med lite vatten och den känns levande igen.
På ett sätt lär mig arbetet med sådana kortlivade material att släppa kontrollen. Det handlar om att omfamna förändring, hitta balans i den och skapa något som känns tidlöst, inte för att det varar för evigt, utan för att det dröjer kvar i minnet.
Du rör dig ofta mellan olika sammanhang – modevisningar, utställningar och stora evenemang. Har du olika tillvägagångssätt när du arbetar för ett internationellt varumärke jämfört med en galleri?
Ja, jag tror att den största skillnaden mellan att arbeta med större internationella varumärken och att skapa för mindre gallerier ligger i den ram som du får. Med ett varumärke, särskilt modehus, finns det oftast redan ett koncept eller en kollektion på plats. Det medför naturligtvis vissa begränsningar: en definierad färgpalett, en befintlig kampanj eller en specifik stämning som de vill förmedla visuellt. Det finns en tydlig riktning att följa, vilket kan vara både begränsande och inspirerande på sitt sätt.
När jag arbetar självständigt måste jag själv skapa den riktningen. Det finns inga fördefinierade teman eller riktlinjer, det är mycket mer öppet och intuitivt. Den friheten gör att jag kan utforska idéer på ett djupare plan, men det kräver också att jag bygger konceptet helt från grunden. De två processerna är alltså ganska olika: kunduppdrag handlar om att översätta någon annans vision genom min lins, medan mina egna projekt handlar om att upptäcka vad den visionen är från början.
Du skapade nyligen en installation för Tiger of Sweden på Esquire Townhouse. Vad styrde din kreativa vision för detta samarbete, och hur speglade ditt materialval varumärkets moderna syn på design och hantverk?
Installationen jag skapade för Tiger of Sweden på Esquire Townhouse var mycket inspirerad av deras höst- och vinterkampanj, som fotades i en skog. Jag fascinerades av kampanjens naturliga miljö och ville översätta den miljön till något mer abstrakt och konstnärligt, samtidigt som jag ville återspegla Tiger of Swedens minimalistiska estetik.
Den största utmaningen var att hitta en balans mellan skogens organiska, naturliga former och varumärkets skarpa, skräddarsydda linjer. Jag ville att installationen skulle väcka en känsla av natur utan att överväldiga utrymmet eller distrahera från kläderna själva. Det var viktigt att miljön kompletterade plaggen snarare än konkurrerade med dem.
I slutändan skapade kontrasten mellan klädernas strukturerade silhuetter och installationens mer flytande, skulpturala element en dialog mellan hantverk och natur, något som verkligen förkroppsligar Tiger of Swedens moderna men samtidigt tidlösa syn på design.
Naturen står i centrum för ditt arbete. Finns det några särskilda miljöer – kustnära, skogrika eller urbana – som har format din känsla för form och färg?
Naturen står i centrum för allt jag gör. En av mina största inspirationskällor är Helgoland, en liten ö i Nordsjön där min mormor kommer ifrån. Min familj tillbringade varje sommar där när jag växte upp, och jag återvänder fortfarande dit så ofta jag kan. Det är där jag verkligen kan varva ner, en plats som känns som ett andra hem.
Ön är liten och helt bilfri; man kan gå runt den på en timme, omgiven av röda klippor, gröna kullar och det djupa, mörkblå havet. Dess färger, former och stillhet har påverkat mig djupt. Även om jag känner till varje centimeter av den, upptäcker jag något nytt varje gång jag besöker den. Det är så annorlunda jämfört med Berlin, tystnaden, storleken, öppenheten och den kontrasten gör det speciellt för mig.
Jag älskar också Lanzarote, som har en liknande energi. Dess svarta vulkanlandskap mot det klarblå havet känns rått, minimalistiskt och vilt. Vinden, tomheten, den råa skönheten i det hela, det är djupt återuppbyggande, den typen av plats där jag kan återhämta mig. Till och med ljuset är annorlunda. På Helgoland, på sommaren, reflekteras solen så starkt från havet att luften känns varm och glödande. Utan träd att gömma sig under är man helt utsatt för landskapet. Den öppenheten, kusten råhet, har djupt präglat min känsla för form, färg och balans.
Finns det några ritualer eller stunder utomhus som gör att du kan återknyta kontakten med din kreativa ådra i vardagen?
Jag skulle inte säga att jag har några ritualer utomhus i traditionell mening; jag är en riktig stadsmänniska. Jag behöver inte fly ut i skogen för att finna lugn. Min grundning sker i lugnare hörn av staden, hemma, med min familj eller helt enkelt omgiven av vardagslivets lugna rytm.
Jag växte upp i Kreuzberg, där vi hade en gemensam trädgård, vilket är ovanligt i Berlin. Naturen var alltså alltid närvarande, men smälte in i stadslivet istället för att vara något separat. Jag tror att det har format mig. Jag känner mig mest bekväm när det finns lite ljud, lite liv omkring mig, avlägsna fotsteg, förbigående samtal, gatans mjuka puls.
Hur påverkar de platser du besöker, inklusive lokala skatter, din kreativa process?
När jag är i Berlin är det museerna och marknaden som inspirerar mig mest. Jag går sällan till blomsterbutiker, utan köper istället blommor från en försäljare på den veckovisa marknaden som bara säljer säsongsbetonade och lokalt odlade blommor. Det är otroligt grundande att se årstiderna skifta vecka för vecka, vilket återspeglas i de förändrade färgerna och formerna.
För säsongsförsäljaren kan vintern kännas som en utmaning eftersom det finns så lite att välja på. Men jag älskar den begränsningen; den blir en övning i uppfinningsrikedom och uppmärksamhet. Man lär sig att skapa skönhet av nästan ingenting, torkade grenar, vintergröna sticklingar, subtila nyanser och stillsamma former. Det handlar om att uppmärksamma det som redan finns och hitta gnistan i det.
Ett stort tack till Lilo Klinkenberg för att hon medverkat i serien Into the Fold. Du kan följa hennes kreativa resa på Instagram @studiolilo_
